Essä

Hej FsA! Den text ni ska skriva nu under julen ska se ut på följande sätt: Ni berättar kortfattat om de tre existentialistiska teman vi gått igenom och läst om under lektionerna. Ni tar samtidigt ställning till den existentialistiska uppfattningen. Det är ok att fördjupa ett av temana och bara diskutera det. Skriv ledigt och berättande, var inte rädda för att använda er kreativitet i skrivandet!

Tema Ångest

Hej alla!

Här finns två dikter av Per Lagerkvist. Läs den översta av dem och fundera över om den ångest som Lagerkvist beskriver är den existentialistiska!

http://home7.swipnet.se/~w-72635/Perg/lagerkvist.htm

Texten nedan har jag skrivit när jag skrev en uppsats om existentialismen i skönlitteraturen. Stycket handlar om Kierkegaard och ångesten. Läs gärna texten för att få mer info om Kierkegaard!

INTET

Mot ”varat” såsom det beskrivit ovan, ställer Sartre ”intet”, och ansluter sig därmed till både Kierkegaard och Heidegger. ”Intet” identifieras enligt denna idétradition med människans frihet, oh det uppenbarar sig för henne i form av ångest. Stenström visar på tre likheter mellan Sartre och föregångarna:

”(…)a) ångesten beskrivs som ´ångest inför friheten´ (…) b) ångesten är inte ett sjukdomsfenomen utan ett normalt tillstånd, eftersom det avslöjar människans ontologiska beskaffenhet, däri hennes brist på jagidentitet, c) ångesten kan, rätt upplevd, vara en väg till om inte frälsning så likväl insikten.”

I Kierkegaards filosofiska/teologiska essä Begreppet Ångest behandlas problemet. Som ram till undersökningen av begreppet ”ångest” använder Kierkegaard den gammaltestamentliga skapelseberättelsen, och undersökningen utgör ett led i ett klarläggande av arvsynden. Syftet var att lyckas kombinera en klassisk lära om arvsynd med den enskilda människans moraliska ansvar. I korthet menar Kierkegaard att Adam förvisso var den förste syndaren, men att varje människa efter honom som syndar, bär ett ansvar för att synden kommer in i världen. Det är i anslutning till detta som Kierkegaard utvecklar sin idé om ångest. En genomgripande ångest är förutsättningen för syndafallet, både hos Adam och hans efterkommande. Ångesten visar sig i form av en ångest för intet, det vill säga, ångest för det möjliga:

”I detta tillstånd (oskuldens, min komm.) råder frid och vila; men det är på samma gång något annat, som dock inte är ofrid och strid, ty det finns ju intet att strida mot. Men vad är det då? Ingenting. Men vilken verkan har ingenting? Det föder ångest. Det är oskuldens djupa hemlighet, att den samtidigt är ångest.(…)Begreppet ångest ser man nästan aldrig behandlat i psykologien; jag måste därför fästa uppmärksamheten på, att det är något helt skilt från fruktan och liknande begrepp, som hänföra sig till något betsämt, medan ångest är frihetens verklighet som en möjlighet till det möjliga.”

Vad som inspirerade de senare existentialisterna är Kierkegaards betoning på att ångesten gäller människan själv – att den är en yttring av hennes frihet. Ångesten uppstår då människan inser att hennes framtid är obestämd, ett intet, och att hennes val är vad som måste fylla den. Ångesten är på så sätt en ångest för valet. Ångesten innebär för Kierkegaard en väg mot frälsning och insikt, då den leder den drabbade bort från det bagatellartade och förgängliga. Den som upplevt syndens möjlighet räds inte längre verkligheten:

”Ångesten är frihetens möjlighet, endast denna ångest är genom tron absolut uppfostrande, i det att den förtär allt det timliga, avslöjar alla dess besvikelser.”

Både Kierkegaard och efterföljarna gör en klar distinktion mellan ångest och fruktan, varav det sistnämnda riktar sig mot någonting utanför människan. Exempelvis kan en människa känna fruktan inför en förestående naturkatastrof, men ångest inför sina valmöjligheter. Sartre argumenterar bl.a. i Being and nothingness för att döden inte är någonting som framkallar ångest hos människan utan fruktan – döden står bortom människans val, hennes existens:

”Döden kan nämligen aldrig för honom som för Heidegger bli människans egen möjlighet, fritt vald av henne själv. Döden kommer ´utifrån`, den klipper av människans existens och är för den skull ´absurd´.”

Sartres ångest, liksom Kierkegaards, är en valångest och uppstår med människans insikt om att hon, individen, ensam är lagstiftare och beslutsfattare. ”Intet” är framtidens möjligheter – det är ännu ingenting, och blir bara vad individen väljer. Sartre skriver om ångesten inför möjligheterna på ett illustrativt sätt i Existentialismen är en humanism:

”Övergivenheten innebär, att vi själva väljer vårt jag. Känslan av övergivenhet beledsagar ångesten. (…) Jag kan räkna med att en vän kommer. Han kommer med tåg eller spårvagn: det förutsätter då att tåget anländer på utsatt tid eller att spårvagnen inte spårar ur. Jag rör mig fortfarande på möjligheternas mark, men det är inte fråga om att räkna med dessa möjligheter i större utsträckning än precis så mycket som följer av deras sammanlagda, i vår handling inneslutna antal. I och med det ögonblick som de skärskådade möjligheterna inte är starkt engagerade genom min handling bör jag sluta att intressera mig för dem, eftersom ingen Gud och inga planer kan anpassa världen efter min vilja.”

I nedanstående avsnitt avhandlas det existentiella valet, och i anslutning till detta görs en kortfattad analys av Simone de Beauvoirs Andras Blod, jag kommer att visa på vilket sätt det främsta temat i hennes roman handlar om valet. Nära sammanhängande med valet är naturligtvis ångesten, eftersom ångesten är en ångest för just valet, därför finner man även i Andras Blod beskrivningar av den ångestdrabbade Blomart. Jag skall avsluta föreliggande avsnitt med ett citat ur den boken, där Blomart ser sin framtid som intighet, vilket framkallar ångesten, och avskyn för existensen, som med nödvändighet medför valsituationer:

”Du låg i min famn och jag var tung om hjärtat för det fega glädjejublets skull och för att jag ljög för dig. Förkrossad av dessa företeelser som existerade utan min förskyllan och som endast min ångest skilde mig från. Det finns inte längre någonting. Inge längre på den här sängen; framför mig en avgrund av intighet. Och ångesten bryter lös, ensam i tomma intet, på andra sidan om försvunna ting. Jag är ensam. Jag är denna ångest, som existerar ensam utan min förskyllan; jag förblandar mig med denna blinda existens. Den är mot min vilja och likväl kommer den endast fram ur mig själv. Vägra att existera: jag existerar. Besluta att existera: jag existerar. Vägra! Beslut! Jag existerar. Det kommer en gryning.”






VALET

KIERKEGAARD

Som jag nämnt ovan så är den stora skillnaden mellan Sartre och Kierkegaard den, att den förre var ateist och den senare troende. Trots denna skillnad kan man peka på likheter dessa båda filosoferna emellan. I vissa fall är Kierkegaards filosofi mycket betydelsefull för de framtida existentialisterna, och det är dessa aspekter hos Kierkegaard jag skall ta fasta på.
Thure Stenström betonar tre aspekter i Kierkegaards filosofi som särskilt viktiga för hans efterföljare, för det första betoningen av den subjektiva existensupplevelsen, för det andra valets betydelse för personligheten, och för det tredje, läran om ångesten. Dessa tre punkter skall jag i korthet redogöra för.
Den första punkten, betoningen av den subjektiva existensupplevelsen, utvecklar Kierkegaard i medveten polemik med hans samtids rationella tankesystem. Framförallt är Hegel med dennes abstrakta tankebyggnad den filosof som Kierkegaard kritiserar. Vad menar nu Kierkegaard med ”subjektivitet”? Han skriver om det ibland annat Avslutande ovetenskaplig efterskrift till filosofiska smulor, och ställer där subjektiviteten, eller upplevelsen, framför det vetenskapliga och objektiva. Kierkegaard jämför rationella gudsbevis med en liderlig tro, varav den sistnämnda, den subjektiva, är den verkligt sanna:

” När nu problemet är detta: var finns mest sanning, på den sidan (ty att vara på en gång lika mycket på båda sidor är, som sagt, inte förunnat en existerande utan endast en saliggörande inbillning för ett inbillat jag-jag), som enbart objektivt söker den sanna guden och gudsföreställningens approximerande sanning, eller på den, som är oändligt angelägen om att han i sanning förhåller sig till Gud med behovets oändliga lidelse? Ingen kan tveka om svaret, ingen som inte är alldeles bortkollrad av vetenskapen.”

Existensen låter sig inte tänkas – endast upplevas. Kierkegaard menar att Gud talar till den enskilda människans samvete, varför endast den enskilda människans subjektiva upplevelse är värdefull. Detta är också en anledning till Kierkegaards kritik mot dogmatisk tro – riter eller religiösa skrifter har i sig ingen betydelse då den subjektiva trons lidelse är den enda sanna tron. Trots att Sartre och andra sentida existentialister inte var religiösa, tog de fasta på subjektiviteten som måttstock när det gäller existentiella upplevelser. Detta skall vi titta närmre på längre fram.
Den andra punkten, valets betydelse för personligheten, är möjligen ännu viktigare när det gäller Kierkegaards inflytande på senare existentialister. Kierkegaard menar att personligheten skapas genom de val som görs. Han skiljer därvid mellan etikern/handlingsmänniskan och estetikern/njutningsmänniskan och slutligen den religiösa människan:

”Men vad menas med att leva estetiskt och vad menas med att leva etisk? Vad är det estetiska hos en människa och vad är det etiska? På detta vill jag svara: det estetiska hos en människa är det i kraft av vilket hon omedelbart är. Det etiska är det i kraft av vilket hon blir vad hon blir. Den som lever i och med och av och för det estetiska som är i honom lever estetiskt.”

Den estetiska människan är hon som lever i nuet och inte väljer sin personlighet, det är detta som Kierkegaard menar med de ovan citerade ”det estetiska hos en människa är det i kraft av vilket hon omedelbart är”. Hon lever som ett djur som låter händelser passera utan att hon själv påverkar eller tar ställning till dem.
Den etiska människan stannar inte vid det omedelbara, utan gör val (är det för att val är etiska?OBS!), vilka formar hennes personlighet. Hon skiljer sig från estetikern genom att hon inte uppfattar sitt liv som en rad händelser, utan som en utmaning för vilken hon har ansvar. Genom att ta ansvar för sitt liv underkastar sig etikern en regel för vad som är gott och ont. Estetikern har inga regler om vad som är gott och ont – det goda är det som för närvarande är gott, detta är anledningen till att han skiftar livsstil från dag till annan. Genom att leva efter en regel bringar etikern ett samband i livet genom att hon förhåller sig till en och samma måttstock. Skulden uppstår hos etikern då hon brutit mot sina uppställda regler och med ångern återupprättar hon det förlorade sammanhanget.
Det sista stadiet är det religiösa, där etikern tar steget fullt ut och bestämmer som synd det som ångern inte kan upphäva. Synden kan endast upphävas genom Guds förlåtelse. På detta sätt blir tron på Gud ett existentiellt behov (precis som reglerna för etikern). För den religiöse är de båda andra stadierna stadier av synd och förtvivlan – estetikerns liv är förtvivlan för att han inte vill ta ansvar för sitt liv och bli sig själv, etikern fördjupar sig i sin förtvivlan och föresätter sig att ångra bort den, den religiöse har insett omöjligheten i detta, och hänvisar syndaförlåtelsen till Gud. Gudsförhållandet är bestämt i tron på Guds förlåtelse, det verkar som om Kierkegaard har ett ambivalent förhållande till den kristna Guden i det att han menar att denna Gud är en paradox då den eviga (övertidsliga) Guden kommit in i tiden och historien med Jesus Kristus.
Vart och ett av dessa stadium ger ett svar på vad som är sanning för människan, om det finns någon sanning. Det är enligt Kierkegaard inte möjligt att avgöra vilket av dem som är det bästa. När människan går från ett stadium till ett annat gör hon ett s.k. existentiellt språng.