söndag 20 december 2009
Essä
Hej FsA! Den text ni ska skriva nu under julen ska se ut på följande sätt: Ni berättar kortfattat om de tre existentialistiska teman vi gått igenom och läst om under lektionerna. Ni tar samtidigt ställning till den existentialistiska uppfattningen. Det är ok att fördjupa ett av temana och bara diskutera det. Skriv ledigt och berättande, var inte rädda för att använda er kreativitet i skrivandet!
onsdag 9 december 2009
Tema Ångest
Hej alla!
Här finns två dikter av Per Lagerkvist. Läs den översta av dem och fundera över om den ångest som Lagerkvist beskriver är den existentialistiska!
http://home7.swipnet.se/~w-72635/Perg/lagerkvist.htm
Texten nedan har jag skrivit när jag skrev en uppsats om existentialismen i skönlitteraturen. Stycket handlar om Kierkegaard och ångesten. Läs gärna texten för att få mer info om Kierkegaard!
INTET
Mot ”varat” såsom det beskrivit ovan, ställer Sartre ”intet”, och ansluter sig därmed till både Kierkegaard och Heidegger. ”Intet” identifieras enligt denna idétradition med människans frihet, oh det uppenbarar sig för henne i form av ångest. Stenström visar på tre likheter mellan Sartre och föregångarna:
”(…)a) ångesten beskrivs som ´ångest inför friheten´ (…) b) ångesten är inte ett sjukdomsfenomen utan ett normalt tillstånd, eftersom det avslöjar människans ontologiska beskaffenhet, däri hennes brist på jagidentitet, c) ångesten kan, rätt upplevd, vara en väg till om inte frälsning så likväl insikten.”
I Kierkegaards filosofiska/teologiska essä Begreppet Ångest behandlas problemet. Som ram till undersökningen av begreppet ”ångest” använder Kierkegaard den gammaltestamentliga skapelseberättelsen, och undersökningen utgör ett led i ett klarläggande av arvsynden. Syftet var att lyckas kombinera en klassisk lära om arvsynd med den enskilda människans moraliska ansvar. I korthet menar Kierkegaard att Adam förvisso var den förste syndaren, men att varje människa efter honom som syndar, bär ett ansvar för att synden kommer in i världen. Det är i anslutning till detta som Kierkegaard utvecklar sin idé om ångest. En genomgripande ångest är förutsättningen för syndafallet, både hos Adam och hans efterkommande. Ångesten visar sig i form av en ångest för intet, det vill säga, ångest för det möjliga:
”I detta tillstånd (oskuldens, min komm.) råder frid och vila; men det är på samma gång något annat, som dock inte är ofrid och strid, ty det finns ju intet att strida mot. Men vad är det då? Ingenting. Men vilken verkan har ingenting? Det föder ångest. Det är oskuldens djupa hemlighet, att den samtidigt är ångest.(…)Begreppet ångest ser man nästan aldrig behandlat i psykologien; jag måste därför fästa uppmärksamheten på, att det är något helt skilt från fruktan och liknande begrepp, som hänföra sig till något betsämt, medan ångest är frihetens verklighet som en möjlighet till det möjliga.”
Vad som inspirerade de senare existentialisterna är Kierkegaards betoning på att ångesten gäller människan själv – att den är en yttring av hennes frihet. Ångesten uppstår då människan inser att hennes framtid är obestämd, ett intet, och att hennes val är vad som måste fylla den. Ångesten är på så sätt en ångest för valet. Ångesten innebär för Kierkegaard en väg mot frälsning och insikt, då den leder den drabbade bort från det bagatellartade och förgängliga. Den som upplevt syndens möjlighet räds inte längre verkligheten:
”Ångesten är frihetens möjlighet, endast denna ångest är genom tron absolut uppfostrande, i det att den förtär allt det timliga, avslöjar alla dess besvikelser.”
Både Kierkegaard och efterföljarna gör en klar distinktion mellan ångest och fruktan, varav det sistnämnda riktar sig mot någonting utanför människan. Exempelvis kan en människa känna fruktan inför en förestående naturkatastrof, men ångest inför sina valmöjligheter. Sartre argumenterar bl.a. i Being and nothingness för att döden inte är någonting som framkallar ångest hos människan utan fruktan – döden står bortom människans val, hennes existens:
”Döden kan nämligen aldrig för honom som för Heidegger bli människans egen möjlighet, fritt vald av henne själv. Döden kommer ´utifrån`, den klipper av människans existens och är för den skull ´absurd´.”
Sartres ångest, liksom Kierkegaards, är en valångest och uppstår med människans insikt om att hon, individen, ensam är lagstiftare och beslutsfattare. ”Intet” är framtidens möjligheter – det är ännu ingenting, och blir bara vad individen väljer. Sartre skriver om ångesten inför möjligheterna på ett illustrativt sätt i Existentialismen är en humanism:
”Övergivenheten innebär, att vi själva väljer vårt jag. Känslan av övergivenhet beledsagar ångesten. (…) Jag kan räkna med att en vän kommer. Han kommer med tåg eller spårvagn: det förutsätter då att tåget anländer på utsatt tid eller att spårvagnen inte spårar ur. Jag rör mig fortfarande på möjligheternas mark, men det är inte fråga om att räkna med dessa möjligheter i större utsträckning än precis så mycket som följer av deras sammanlagda, i vår handling inneslutna antal. I och med det ögonblick som de skärskådade möjligheterna inte är starkt engagerade genom min handling bör jag sluta att intressera mig för dem, eftersom ingen Gud och inga planer kan anpassa världen efter min vilja.”
I nedanstående avsnitt avhandlas det existentiella valet, och i anslutning till detta görs en kortfattad analys av Simone de Beauvoirs Andras Blod, jag kommer att visa på vilket sätt det främsta temat i hennes roman handlar om valet. Nära sammanhängande med valet är naturligtvis ångesten, eftersom ångesten är en ångest för just valet, därför finner man även i Andras Blod beskrivningar av den ångestdrabbade Blomart. Jag skall avsluta föreliggande avsnitt med ett citat ur den boken, där Blomart ser sin framtid som intighet, vilket framkallar ångesten, och avskyn för existensen, som med nödvändighet medför valsituationer:
”Du låg i min famn och jag var tung om hjärtat för det fega glädjejublets skull och för att jag ljög för dig. Förkrossad av dessa företeelser som existerade utan min förskyllan och som endast min ångest skilde mig från. Det finns inte längre någonting. Inge längre på den här sängen; framför mig en avgrund av intighet. Och ångesten bryter lös, ensam i tomma intet, på andra sidan om försvunna ting. Jag är ensam. Jag är denna ångest, som existerar ensam utan min förskyllan; jag förblandar mig med denna blinda existens. Den är mot min vilja och likväl kommer den endast fram ur mig själv. Vägra att existera: jag existerar. Besluta att existera: jag existerar. Vägra! Beslut! Jag existerar. Det kommer en gryning.”
VALET
KIERKEGAARD
Som jag nämnt ovan så är den stora skillnaden mellan Sartre och Kierkegaard den, att den förre var ateist och den senare troende. Trots denna skillnad kan man peka på likheter dessa båda filosoferna emellan. I vissa fall är Kierkegaards filosofi mycket betydelsefull för de framtida existentialisterna, och det är dessa aspekter hos Kierkegaard jag skall ta fasta på.
Thure Stenström betonar tre aspekter i Kierkegaards filosofi som särskilt viktiga för hans efterföljare, för det första betoningen av den subjektiva existensupplevelsen, för det andra valets betydelse för personligheten, och för det tredje, läran om ångesten. Dessa tre punkter skall jag i korthet redogöra för.
Den första punkten, betoningen av den subjektiva existensupplevelsen, utvecklar Kierkegaard i medveten polemik med hans samtids rationella tankesystem. Framförallt är Hegel med dennes abstrakta tankebyggnad den filosof som Kierkegaard kritiserar. Vad menar nu Kierkegaard med ”subjektivitet”? Han skriver om det ibland annat Avslutande ovetenskaplig efterskrift till filosofiska smulor, och ställer där subjektiviteten, eller upplevelsen, framför det vetenskapliga och objektiva. Kierkegaard jämför rationella gudsbevis med en liderlig tro, varav den sistnämnda, den subjektiva, är den verkligt sanna:
” När nu problemet är detta: var finns mest sanning, på den sidan (ty att vara på en gång lika mycket på båda sidor är, som sagt, inte förunnat en existerande utan endast en saliggörande inbillning för ett inbillat jag-jag), som enbart objektivt söker den sanna guden och gudsföreställningens approximerande sanning, eller på den, som är oändligt angelägen om att han i sanning förhåller sig till Gud med behovets oändliga lidelse? Ingen kan tveka om svaret, ingen som inte är alldeles bortkollrad av vetenskapen.”
Existensen låter sig inte tänkas – endast upplevas. Kierkegaard menar att Gud talar till den enskilda människans samvete, varför endast den enskilda människans subjektiva upplevelse är värdefull. Detta är också en anledning till Kierkegaards kritik mot dogmatisk tro – riter eller religiösa skrifter har i sig ingen betydelse då den subjektiva trons lidelse är den enda sanna tron. Trots att Sartre och andra sentida existentialister inte var religiösa, tog de fasta på subjektiviteten som måttstock när det gäller existentiella upplevelser. Detta skall vi titta närmre på längre fram.
Den andra punkten, valets betydelse för personligheten, är möjligen ännu viktigare när det gäller Kierkegaards inflytande på senare existentialister. Kierkegaard menar att personligheten skapas genom de val som görs. Han skiljer därvid mellan etikern/handlingsmänniskan och estetikern/njutningsmänniskan och slutligen den religiösa människan:
”Men vad menas med att leva estetiskt och vad menas med att leva etisk? Vad är det estetiska hos en människa och vad är det etiska? På detta vill jag svara: det estetiska hos en människa är det i kraft av vilket hon omedelbart är. Det etiska är det i kraft av vilket hon blir vad hon blir. Den som lever i och med och av och för det estetiska som är i honom lever estetiskt.”
Den estetiska människan är hon som lever i nuet och inte väljer sin personlighet, det är detta som Kierkegaard menar med de ovan citerade ”det estetiska hos en människa är det i kraft av vilket hon omedelbart är”. Hon lever som ett djur som låter händelser passera utan att hon själv påverkar eller tar ställning till dem.
Den etiska människan stannar inte vid det omedelbara, utan gör val (är det för att val är etiska?OBS!), vilka formar hennes personlighet. Hon skiljer sig från estetikern genom att hon inte uppfattar sitt liv som en rad händelser, utan som en utmaning för vilken hon har ansvar. Genom att ta ansvar för sitt liv underkastar sig etikern en regel för vad som är gott och ont. Estetikern har inga regler om vad som är gott och ont – det goda är det som för närvarande är gott, detta är anledningen till att han skiftar livsstil från dag till annan. Genom att leva efter en regel bringar etikern ett samband i livet genom att hon förhåller sig till en och samma måttstock. Skulden uppstår hos etikern då hon brutit mot sina uppställda regler och med ångern återupprättar hon det förlorade sammanhanget.
Det sista stadiet är det religiösa, där etikern tar steget fullt ut och bestämmer som synd det som ångern inte kan upphäva. Synden kan endast upphävas genom Guds förlåtelse. På detta sätt blir tron på Gud ett existentiellt behov (precis som reglerna för etikern). För den religiöse är de båda andra stadierna stadier av synd och förtvivlan – estetikerns liv är förtvivlan för att han inte vill ta ansvar för sitt liv och bli sig själv, etikern fördjupar sig i sin förtvivlan och föresätter sig att ångra bort den, den religiöse har insett omöjligheten i detta, och hänvisar syndaförlåtelsen till Gud. Gudsförhållandet är bestämt i tron på Guds förlåtelse, det verkar som om Kierkegaard har ett ambivalent förhållande till den kristna Guden i det att han menar att denna Gud är en paradox då den eviga (övertidsliga) Guden kommit in i tiden och historien med Jesus Kristus.
Vart och ett av dessa stadium ger ett svar på vad som är sanning för människan, om det finns någon sanning. Det är enligt Kierkegaard inte möjligt att avgöra vilket av dem som är det bästa. När människan går från ett stadium till ett annat gör hon ett s.k. existentiellt språng.
Här finns två dikter av Per Lagerkvist. Läs den översta av dem och fundera över om den ångest som Lagerkvist beskriver är den existentialistiska!
http://home7.swipnet.se/~w-72635/Perg/lagerkvist.htm
Texten nedan har jag skrivit när jag skrev en uppsats om existentialismen i skönlitteraturen. Stycket handlar om Kierkegaard och ångesten. Läs gärna texten för att få mer info om Kierkegaard!
INTET
Mot ”varat” såsom det beskrivit ovan, ställer Sartre ”intet”, och ansluter sig därmed till både Kierkegaard och Heidegger. ”Intet” identifieras enligt denna idétradition med människans frihet, oh det uppenbarar sig för henne i form av ångest. Stenström visar på tre likheter mellan Sartre och föregångarna:
”(…)a) ångesten beskrivs som ´ångest inför friheten´ (…) b) ångesten är inte ett sjukdomsfenomen utan ett normalt tillstånd, eftersom det avslöjar människans ontologiska beskaffenhet, däri hennes brist på jagidentitet, c) ångesten kan, rätt upplevd, vara en väg till om inte frälsning så likväl insikten.”
I Kierkegaards filosofiska/teologiska essä Begreppet Ångest behandlas problemet. Som ram till undersökningen av begreppet ”ångest” använder Kierkegaard den gammaltestamentliga skapelseberättelsen, och undersökningen utgör ett led i ett klarläggande av arvsynden. Syftet var att lyckas kombinera en klassisk lära om arvsynd med den enskilda människans moraliska ansvar. I korthet menar Kierkegaard att Adam förvisso var den förste syndaren, men att varje människa efter honom som syndar, bär ett ansvar för att synden kommer in i världen. Det är i anslutning till detta som Kierkegaard utvecklar sin idé om ångest. En genomgripande ångest är förutsättningen för syndafallet, både hos Adam och hans efterkommande. Ångesten visar sig i form av en ångest för intet, det vill säga, ångest för det möjliga:
”I detta tillstånd (oskuldens, min komm.) råder frid och vila; men det är på samma gång något annat, som dock inte är ofrid och strid, ty det finns ju intet att strida mot. Men vad är det då? Ingenting. Men vilken verkan har ingenting? Det föder ångest. Det är oskuldens djupa hemlighet, att den samtidigt är ångest.(…)Begreppet ångest ser man nästan aldrig behandlat i psykologien; jag måste därför fästa uppmärksamheten på, att det är något helt skilt från fruktan och liknande begrepp, som hänföra sig till något betsämt, medan ångest är frihetens verklighet som en möjlighet till det möjliga.”
Vad som inspirerade de senare existentialisterna är Kierkegaards betoning på att ångesten gäller människan själv – att den är en yttring av hennes frihet. Ångesten uppstår då människan inser att hennes framtid är obestämd, ett intet, och att hennes val är vad som måste fylla den. Ångesten är på så sätt en ångest för valet. Ångesten innebär för Kierkegaard en väg mot frälsning och insikt, då den leder den drabbade bort från det bagatellartade och förgängliga. Den som upplevt syndens möjlighet räds inte längre verkligheten:
”Ångesten är frihetens möjlighet, endast denna ångest är genom tron absolut uppfostrande, i det att den förtär allt det timliga, avslöjar alla dess besvikelser.”
Både Kierkegaard och efterföljarna gör en klar distinktion mellan ångest och fruktan, varav det sistnämnda riktar sig mot någonting utanför människan. Exempelvis kan en människa känna fruktan inför en förestående naturkatastrof, men ångest inför sina valmöjligheter. Sartre argumenterar bl.a. i Being and nothingness för att döden inte är någonting som framkallar ångest hos människan utan fruktan – döden står bortom människans val, hennes existens:
”Döden kan nämligen aldrig för honom som för Heidegger bli människans egen möjlighet, fritt vald av henne själv. Döden kommer ´utifrån`, den klipper av människans existens och är för den skull ´absurd´.”
Sartres ångest, liksom Kierkegaards, är en valångest och uppstår med människans insikt om att hon, individen, ensam är lagstiftare och beslutsfattare. ”Intet” är framtidens möjligheter – det är ännu ingenting, och blir bara vad individen väljer. Sartre skriver om ångesten inför möjligheterna på ett illustrativt sätt i Existentialismen är en humanism:
”Övergivenheten innebär, att vi själva väljer vårt jag. Känslan av övergivenhet beledsagar ångesten. (…) Jag kan räkna med att en vän kommer. Han kommer med tåg eller spårvagn: det förutsätter då att tåget anländer på utsatt tid eller att spårvagnen inte spårar ur. Jag rör mig fortfarande på möjligheternas mark, men det är inte fråga om att räkna med dessa möjligheter i större utsträckning än precis så mycket som följer av deras sammanlagda, i vår handling inneslutna antal. I och med det ögonblick som de skärskådade möjligheterna inte är starkt engagerade genom min handling bör jag sluta att intressera mig för dem, eftersom ingen Gud och inga planer kan anpassa världen efter min vilja.”
I nedanstående avsnitt avhandlas det existentiella valet, och i anslutning till detta görs en kortfattad analys av Simone de Beauvoirs Andras Blod, jag kommer att visa på vilket sätt det främsta temat i hennes roman handlar om valet. Nära sammanhängande med valet är naturligtvis ångesten, eftersom ångesten är en ångest för just valet, därför finner man även i Andras Blod beskrivningar av den ångestdrabbade Blomart. Jag skall avsluta föreliggande avsnitt med ett citat ur den boken, där Blomart ser sin framtid som intighet, vilket framkallar ångesten, och avskyn för existensen, som med nödvändighet medför valsituationer:
”Du låg i min famn och jag var tung om hjärtat för det fega glädjejublets skull och för att jag ljög för dig. Förkrossad av dessa företeelser som existerade utan min förskyllan och som endast min ångest skilde mig från. Det finns inte längre någonting. Inge längre på den här sängen; framför mig en avgrund av intighet. Och ångesten bryter lös, ensam i tomma intet, på andra sidan om försvunna ting. Jag är ensam. Jag är denna ångest, som existerar ensam utan min förskyllan; jag förblandar mig med denna blinda existens. Den är mot min vilja och likväl kommer den endast fram ur mig själv. Vägra att existera: jag existerar. Besluta att existera: jag existerar. Vägra! Beslut! Jag existerar. Det kommer en gryning.”
VALET
KIERKEGAARD
Som jag nämnt ovan så är den stora skillnaden mellan Sartre och Kierkegaard den, att den förre var ateist och den senare troende. Trots denna skillnad kan man peka på likheter dessa båda filosoferna emellan. I vissa fall är Kierkegaards filosofi mycket betydelsefull för de framtida existentialisterna, och det är dessa aspekter hos Kierkegaard jag skall ta fasta på.
Thure Stenström betonar tre aspekter i Kierkegaards filosofi som särskilt viktiga för hans efterföljare, för det första betoningen av den subjektiva existensupplevelsen, för det andra valets betydelse för personligheten, och för det tredje, läran om ångesten. Dessa tre punkter skall jag i korthet redogöra för.
Den första punkten, betoningen av den subjektiva existensupplevelsen, utvecklar Kierkegaard i medveten polemik med hans samtids rationella tankesystem. Framförallt är Hegel med dennes abstrakta tankebyggnad den filosof som Kierkegaard kritiserar. Vad menar nu Kierkegaard med ”subjektivitet”? Han skriver om det ibland annat Avslutande ovetenskaplig efterskrift till filosofiska smulor, och ställer där subjektiviteten, eller upplevelsen, framför det vetenskapliga och objektiva. Kierkegaard jämför rationella gudsbevis med en liderlig tro, varav den sistnämnda, den subjektiva, är den verkligt sanna:
” När nu problemet är detta: var finns mest sanning, på den sidan (ty att vara på en gång lika mycket på båda sidor är, som sagt, inte förunnat en existerande utan endast en saliggörande inbillning för ett inbillat jag-jag), som enbart objektivt söker den sanna guden och gudsföreställningens approximerande sanning, eller på den, som är oändligt angelägen om att han i sanning förhåller sig till Gud med behovets oändliga lidelse? Ingen kan tveka om svaret, ingen som inte är alldeles bortkollrad av vetenskapen.”
Existensen låter sig inte tänkas – endast upplevas. Kierkegaard menar att Gud talar till den enskilda människans samvete, varför endast den enskilda människans subjektiva upplevelse är värdefull. Detta är också en anledning till Kierkegaards kritik mot dogmatisk tro – riter eller religiösa skrifter har i sig ingen betydelse då den subjektiva trons lidelse är den enda sanna tron. Trots att Sartre och andra sentida existentialister inte var religiösa, tog de fasta på subjektiviteten som måttstock när det gäller existentiella upplevelser. Detta skall vi titta närmre på längre fram.
Den andra punkten, valets betydelse för personligheten, är möjligen ännu viktigare när det gäller Kierkegaards inflytande på senare existentialister. Kierkegaard menar att personligheten skapas genom de val som görs. Han skiljer därvid mellan etikern/handlingsmänniskan och estetikern/njutningsmänniskan och slutligen den religiösa människan:
”Men vad menas med att leva estetiskt och vad menas med att leva etisk? Vad är det estetiska hos en människa och vad är det etiska? På detta vill jag svara: det estetiska hos en människa är det i kraft av vilket hon omedelbart är. Det etiska är det i kraft av vilket hon blir vad hon blir. Den som lever i och med och av och för det estetiska som är i honom lever estetiskt.”
Den estetiska människan är hon som lever i nuet och inte väljer sin personlighet, det är detta som Kierkegaard menar med de ovan citerade ”det estetiska hos en människa är det i kraft av vilket hon omedelbart är”. Hon lever som ett djur som låter händelser passera utan att hon själv påverkar eller tar ställning till dem.
Den etiska människan stannar inte vid det omedelbara, utan gör val (är det för att val är etiska?OBS!), vilka formar hennes personlighet. Hon skiljer sig från estetikern genom att hon inte uppfattar sitt liv som en rad händelser, utan som en utmaning för vilken hon har ansvar. Genom att ta ansvar för sitt liv underkastar sig etikern en regel för vad som är gott och ont. Estetikern har inga regler om vad som är gott och ont – det goda är det som för närvarande är gott, detta är anledningen till att han skiftar livsstil från dag till annan. Genom att leva efter en regel bringar etikern ett samband i livet genom att hon förhåller sig till en och samma måttstock. Skulden uppstår hos etikern då hon brutit mot sina uppställda regler och med ångern återupprättar hon det förlorade sammanhanget.
Det sista stadiet är det religiösa, där etikern tar steget fullt ut och bestämmer som synd det som ångern inte kan upphäva. Synden kan endast upphävas genom Guds förlåtelse. På detta sätt blir tron på Gud ett existentiellt behov (precis som reglerna för etikern). För den religiöse är de båda andra stadierna stadier av synd och förtvivlan – estetikerns liv är förtvivlan för att han inte vill ta ansvar för sitt liv och bli sig själv, etikern fördjupar sig i sin förtvivlan och föresätter sig att ångra bort den, den religiöse har insett omöjligheten i detta, och hänvisar syndaförlåtelsen till Gud. Gudsförhållandet är bestämt i tron på Guds förlåtelse, det verkar som om Kierkegaard har ett ambivalent förhållande till den kristna Guden i det att han menar att denna Gud är en paradox då den eviga (övertidsliga) Guden kommit in i tiden och historien med Jesus Kristus.
Vart och ett av dessa stadium ger ett svar på vad som är sanning för människan, om det finns någon sanning. Det är enligt Kierkegaard inte möjligt att avgöra vilket av dem som är det bästa. När människan går från ett stadium till ett annat gör hon ett s.k. existentiellt språng.
torsdag 26 november 2009
KANT
Hej!
Här kommer lite anteckningar om Kant för SPEK3A, vi fortsätter att prata om honom nästa gång!
IMMANUEL KANT
GRUNDFRÅGA:
Hur är syntetisk kunskap apriori möjlig?
Syntetiska omdömen: man måste använda sinnena för att verifiera om det är sant. T.ex. ”bordet är brunt.”
Analytiska omdömen: man analyserar begreppen för att ta reda på om påståendet är sant. T.ex. ”en ungkarl är en ogift man”.
Apriori: före erfarenhet
Aposteriori: efter erfarenhet
Kants svar på grundfrågan
Syntetiska omdömen apriori är möjliga eftersom människan har vissa kunskapsförmågor medfödda. Här kombinerar han rationalism med empirism – vi har kunskapsförmågor medfödda som vi måste fylla med sinneserfarenhet.
Vi har två åskådningsformer: Tiden och rummet. Vi kan inte åskåda utan att se föremål med en plats i tiden och rummet. Därför är tiden och rummet nödvändiga betingelser för vår kunskap.
Vi har enligt Kant tolv förståndskategorier, det vill säga tolv nödvändiga sätt att tänka på: Den viktigaste är kausalitetskategorin – allt som sker sker av en orsak, det är nödvändigt för människan att tänka så.
Alltså: syntetiska påståenden apriori är nödvändigt sanna för människan eftersom de är uttryck för vårt sätt att tänka. Vi skulle inte kunna tänka utan de förmågorna. Föreställ dig att du är född med ett par gula solglasögon som du aldrig kan ta av dig – en nödvändig betingelse för din kunskap om omvärlden är då dessa glasögon, du kommer att tro att världen är gul. Hur den egentligen ser ut, utan dina glasögon, har du inte kunskap om. Kant skiljer alltså mellan kunskap för oss, och kunskap om tinget i sig (utan oss). Om det sistnämnda kan vi inte ha kunskap.
Här kommer lite anteckningar om Kant för SPEK3A, vi fortsätter att prata om honom nästa gång!
IMMANUEL KANT
GRUNDFRÅGA:
Hur är syntetisk kunskap apriori möjlig?
Syntetiska omdömen: man måste använda sinnena för att verifiera om det är sant. T.ex. ”bordet är brunt.”
Analytiska omdömen: man analyserar begreppen för att ta reda på om påståendet är sant. T.ex. ”en ungkarl är en ogift man”.
Apriori: före erfarenhet
Aposteriori: efter erfarenhet
Kants svar på grundfrågan
Syntetiska omdömen apriori är möjliga eftersom människan har vissa kunskapsförmågor medfödda. Här kombinerar han rationalism med empirism – vi har kunskapsförmågor medfödda som vi måste fylla med sinneserfarenhet.
Vi har två åskådningsformer: Tiden och rummet. Vi kan inte åskåda utan att se föremål med en plats i tiden och rummet. Därför är tiden och rummet nödvändiga betingelser för vår kunskap.
Vi har enligt Kant tolv förståndskategorier, det vill säga tolv nödvändiga sätt att tänka på: Den viktigaste är kausalitetskategorin – allt som sker sker av en orsak, det är nödvändigt för människan att tänka så.
Alltså: syntetiska påståenden apriori är nödvändigt sanna för människan eftersom de är uttryck för vårt sätt att tänka. Vi skulle inte kunna tänka utan de förmågorna. Föreställ dig att du är född med ett par gula solglasögon som du aldrig kan ta av dig – en nödvändig betingelse för din kunskap om omvärlden är då dessa glasögon, du kommer att tro att världen är gul. Hur den egentligen ser ut, utan dina glasögon, har du inte kunskap om. Kant skiljer alltså mellan kunskap för oss, och kunskap om tinget i sig (utan oss). Om det sistnämnda kan vi inte ha kunskap.
tisdag 17 november 2009
Rollspel
Nästa vecka kör rollspelen igång för FSA och längre fram även för SPIE3. Det hela kommer att gå till på följande sätt: Varje grupp presenterar sin filosof på max fem minuter. Tänk på att det är filosofens kunskapsteori som är viktigt här, inte personens liv eller t.ex. moralfilosofin. De andra grupperna antecknar vad den presenterande gruppen säger, detta är mycket viktigt eftersom ni måste komma ihåg hur de andra filosofernas kunskapssyn är om ni ska kunna argumentera mot den. Efter att alla grupper presenterat sin filosof så får ni tjugo minuter på er att sammanställa anteckningarna och prata ihop er inför själva huvuddiskussionen som ju handlar om kunskapsteori. Då ska ni bemöta de andra filosofernas argument och försvara er egen ståndpunkt i frågan. Lycka till!
torsdag 22 oktober 2009
Kunskapsteori!
Jag kommer snart att lägga ut info om Descartes, Berkeley, Hume, Kant, åt er i SPIE, eftersom jag inte hann med att berätta om dem i veckan. Jag kommer dessutom att tipsa om extra litteratur till Platon, Aristoteles, och Locke, för er i FSA!
Textseminarium, schema för FSA
Hej! På grund av min elaka basilusk så blir ju morgondagens lektion inställd. För att alla ska ha full koll på när era textseminarium är planerade får ni följande schema:
V. 45
Onsd: Grupp Platon (14.40-15.10): Monir, Sandra, Sanaz
Grupp Aristoteles(15.10-15.40): Johanna,Sanna, Marcus, Melanie
Grupp Descartes (15.40-16.10): Morad, Lare, Annica
Fred: Grupp Berkeley (8.10-8.40): Abida, Daniye
Grupp Hume (8.40-9.10): Rakel, Filippa, Caroline, Frida, Ebba
V. 46
Onsd: Grupp Kant (14.40-15.10): Markus, Marcus, Björn
OBSERVERA! Onsdag v. 46 kommer resten av gruppen klockan 15.10, så jobbar vi fram tills lektionens slut! Har ni frågor så maila mig direkt så ska jag hjälpa er, tänk också på att gå in på bloggen kontinuerligt för ny info!
V. 45
Onsd: Grupp Platon (14.40-15.10): Monir, Sandra, Sanaz
Grupp Aristoteles(15.10-15.40): Johanna,Sanna, Marcus, Melanie
Grupp Descartes (15.40-16.10): Morad, Lare, Annica
Fred: Grupp Berkeley (8.10-8.40): Abida, Daniye
Grupp Hume (8.40-9.10): Rakel, Filippa, Caroline, Frida, Ebba
V. 46
Onsd: Grupp Kant (14.40-15.10): Markus, Marcus, Björn
OBSERVERA! Onsdag v. 46 kommer resten av gruppen klockan 15.10, så jobbar vi fram tills lektionens slut! Har ni frågor så maila mig direkt så ska jag hjälpa er, tänk också på att gå in på bloggen kontinuerligt för ny info!
söndag 4 oktober 2009
Läxa FSA!
Hej alla! Till på onsdag ska ni läsa om Humes lag samt om vad relativism är för något i läroboken. Vi diskuterar det hela på lektionen och så kör vi en allmän frågestund inför provet på fredag! Tack så mycket för en mycke trevlig lektion sist då vi diskuterade frihet och ansvar!
onsdag 16 september 2009
Läxa FsA
Hej alla!
Läxan tills på fredag är att förbereda så att ni hinner skriva klart instuderingsfrågorna under de första 40 minuterna av lektionen! Lycka till!
/Läraren
Läxan tills på fredag är att förbereda så att ni hinner skriva klart instuderingsfrågorna under de första 40 minuterna av lektionen! Lycka till!
/Läraren
onsdag 9 september 2009
Läxa till 10/9 Spek3a
Hej alla elever i Spek3a! Läxan tills imorgon är att läsa s 63-70 i läroboken, så att ni är redo att debattera imorgon!
måndag 7 september 2009
Exempel på skriftlig uppgift
Detta är ett förslag på hur ni kan skriva i er inlämningsuppgift. För att nå det högsta betyget ska ni, förutom att ha kännedom om teorierna, dess för och nackdelar, också självständigt ta ställning och argumentera för er egen ståndpunkt, detta gör ni i det sista avsnittet! Lycka till! Och fråga om det är något ni tycker är konstigt!
Inledning och frågeställning
Fredagen den 4/9 2009 rånades en bank i centrala Malmö. Förövarna slapp undan med 3 miljoner kronor.
De flesta som läser om en sådan nyhet suckar, och tänker att samhället håller på att gå neråt. Att typer som sysslar med stöld, rån och annan brottslig verksamhet, borde förpassas till en lugn och stilla plats uppe i de norrländska fjällen, där de inte kan oroa andra med sitt förhärdade sätt och sina brottsliga tendenser. Jag tänker också, intuitivt, att naturligtvis är det fel att råna en bank. Men om man sysslar med moralfilosofi så räcker det inte med att konstatera att någonting är fel, man måste också fundera över VARFÖR man tycker att det är fel. Min frågeställning i föreliggande text är därför "varför är det fel att råna banker"? Jag kommer att analysera frågan utifrån den utilitaristiska moralfilosofin.
Utilitarismen
Utilitarismens grundare, Jeremy Bentham, levde i början av 1800-talet. Han menade att lagar och beteenden alltför mycket grundade sig på moraliska principer hämtade från religiösa skrifter. Man skulle exempelvis vara god för att Gud ville det, eller, det var fel att stjäla för att Gud tyckte det. Bentham menade att man kan inte hänvisa till Gud när det gäller mänskligheten - vi måste ha en moral som är åt oss och passar oss. Han kom fram till att uppmaningen "Största möjliga lycka, åt största möjliga antal" var den moraliska uppmaning som mest tog hänsyn till människans välbefinnande. Varje gång jag står inför ett moraliskt dilemma bör jag, enligt Bentham fundera över om effekterna av mina handlingar kommer att vara sådana att de leder till största möjliga lycka åt största möjliga antal, gör de inte det, bör jag avstå från att utföra handlingen.
Det finns problem med den utilitaristiska filosofin. Först och främst kan man fråga sig vad "lycka" är för något, och om det överhuvudtaget är mätbart. För det andra kan man fråga sig om man alltid kan förutse vilken handling som kommer att leda till den högsta graden av lycka. Här fortsätter ni genom att gå igenom argument för/emot utilitarismen!
Analys
Utilitarismen är en effektetisk teori. Leder en handling till godaste möjliga effekter så är den rättfärdigad. Om vi nu tittar på nyheten om bankrånet. Skulle en utilitarist kunna säga att det är OK att råna banker? Eftersom teorin är effektetisk tittar den endast på effekterna av handlingen. Vilken effekt får ett bankrån? De som rånade banken når kanske en hög grad av lycka då de lyckats komma undan med 3 miljoner kronor. Om man nu jämför deras lycka med den olust som bankpersonal och kunder kände under rånet, och kanske för en lång tid framåt, är det då fortfarande så att mängden lycka är större? Nu måste vi ta i beräkningen att utilitaristerna menar att det ska vara största möjliga lycka åt största möjliga antal. Det är bara två personer som åtnjuter lycka - bankrånarna. En stor mängd andra människor har lidit. Utifrån det tror jag inte att en utilitarist hade godkänt handlingen att råna en bank. De långsiktiga effekterna av att banker rånas blir att man måste höja övervakningen, kanske genom filmkameror, vilket jag tror att många människor känt olust över. Folk hade också känt en rädsla över att överhuvudtaget besöka banker vilket också är en sorts frånvaro av lycka. Den enda gången en utilitarist skulle kunna godkänna ett bankrån är om rånarna skänker pengarna till verkligt behövande människor. Detta skulle öka lyckomängden för ett stort antal människor.
Slutsats och slutdiskussion
En utilitarist hade haft svårt att finna skäl till varför det skulle vara rätt att råna en bank, han eller hon hade förmodligen bedömt handlingen som omoralisk eftersom den inte leder till största möjliga lycka åt största möjliga antal. Det är svårt att analysera en handling utifrån utilitarismens moralfilosofi och det beror på att begreppet "lycka", liksom "olust" inte är mätbart. Hur vet man när en handling leder till största möjliga lycka? Här kan ni lägga in egen fundering kring vilken moralfilosofi ni hade föredragit framför utilitarismen, och varför!
Inledning och frågeställning
Fredagen den 4/9 2009 rånades en bank i centrala Malmö. Förövarna slapp undan med 3 miljoner kronor.
De flesta som läser om en sådan nyhet suckar, och tänker att samhället håller på att gå neråt. Att typer som sysslar med stöld, rån och annan brottslig verksamhet, borde förpassas till en lugn och stilla plats uppe i de norrländska fjällen, där de inte kan oroa andra med sitt förhärdade sätt och sina brottsliga tendenser. Jag tänker också, intuitivt, att naturligtvis är det fel att råna en bank. Men om man sysslar med moralfilosofi så räcker det inte med att konstatera att någonting är fel, man måste också fundera över VARFÖR man tycker att det är fel. Min frågeställning i föreliggande text är därför "varför är det fel att råna banker"? Jag kommer att analysera frågan utifrån den utilitaristiska moralfilosofin.
Utilitarismen
Utilitarismens grundare, Jeremy Bentham, levde i början av 1800-talet. Han menade att lagar och beteenden alltför mycket grundade sig på moraliska principer hämtade från religiösa skrifter. Man skulle exempelvis vara god för att Gud ville det, eller, det var fel att stjäla för att Gud tyckte det. Bentham menade att man kan inte hänvisa till Gud när det gäller mänskligheten - vi måste ha en moral som är åt oss och passar oss. Han kom fram till att uppmaningen "Största möjliga lycka, åt största möjliga antal" var den moraliska uppmaning som mest tog hänsyn till människans välbefinnande. Varje gång jag står inför ett moraliskt dilemma bör jag, enligt Bentham fundera över om effekterna av mina handlingar kommer att vara sådana att de leder till största möjliga lycka åt största möjliga antal, gör de inte det, bör jag avstå från att utföra handlingen.
Det finns problem med den utilitaristiska filosofin. Först och främst kan man fråga sig vad "lycka" är för något, och om det överhuvudtaget är mätbart. För det andra kan man fråga sig om man alltid kan förutse vilken handling som kommer att leda till den högsta graden av lycka. Här fortsätter ni genom att gå igenom argument för/emot utilitarismen!
Analys
Utilitarismen är en effektetisk teori. Leder en handling till godaste möjliga effekter så är den rättfärdigad. Om vi nu tittar på nyheten om bankrånet. Skulle en utilitarist kunna säga att det är OK att råna banker? Eftersom teorin är effektetisk tittar den endast på effekterna av handlingen. Vilken effekt får ett bankrån? De som rånade banken når kanske en hög grad av lycka då de lyckats komma undan med 3 miljoner kronor. Om man nu jämför deras lycka med den olust som bankpersonal och kunder kände under rånet, och kanske för en lång tid framåt, är det då fortfarande så att mängden lycka är större? Nu måste vi ta i beräkningen att utilitaristerna menar att det ska vara största möjliga lycka åt största möjliga antal. Det är bara två personer som åtnjuter lycka - bankrånarna. En stor mängd andra människor har lidit. Utifrån det tror jag inte att en utilitarist hade godkänt handlingen att råna en bank. De långsiktiga effekterna av att banker rånas blir att man måste höja övervakningen, kanske genom filmkameror, vilket jag tror att många människor känt olust över. Folk hade också känt en rädsla över att överhuvudtaget besöka banker vilket också är en sorts frånvaro av lycka. Den enda gången en utilitarist skulle kunna godkänna ett bankrån är om rånarna skänker pengarna till verkligt behövande människor. Detta skulle öka lyckomängden för ett stort antal människor.
Slutsats och slutdiskussion
En utilitarist hade haft svårt att finna skäl till varför det skulle vara rätt att råna en bank, han eller hon hade förmodligen bedömt handlingen som omoralisk eftersom den inte leder till största möjliga lycka åt största möjliga antal. Det är svårt att analysera en handling utifrån utilitarismens moralfilosofi och det beror på att begreppet "lycka", liksom "olust" inte är mätbart. Hur vet man när en handling leder till största möjliga lycka? Här kan ni lägga in egen fundering kring vilken moralfilosofi ni hade föredragit framför utilitarismen, och varför!
torsdag 3 september 2009
Spek3a + FsA: Läxa
Hej!
Läxan bestod i att analysera följande uppmaning:
"Största möjliga mängd lycka åt största möjliga antal"
Fundera över vad påståendet betyder. Vad betyder "lycka", kan lycka så som ni definierar begreppet mätas så att man kan få en "största möjliga mängd"? Hur skulle uppmaningen kunna användas i politiska sammanhang? Det finns mängder av infallsvinklar, och jag vill att ni funderar igenom det hela tills vi träffas på tisdag/onsdag.
/Läraren
Läxan bestod i att analysera följande uppmaning:
"Största möjliga mängd lycka åt största möjliga antal"
Fundera över vad påståendet betyder. Vad betyder "lycka", kan lycka så som ni definierar begreppet mätas så att man kan få en "största möjliga mängd"? Hur skulle uppmaningen kunna användas i politiska sammanhang? Det finns mängder av infallsvinklar, och jag vill att ni funderar igenom det hela tills vi träffas på tisdag/onsdag.
/Läraren
Bilderna
Jag kommer efterhand att lägga in bilder på olika filosofer. Klicka på dem så öppnas en sida med information om filosofen.
En fundering...
En 80-årig kvinna har blivit nerslagen och rånad. Innehållet i hennes plånbok var 50 kronor. Den äldre kvinnan fick sådana skador att hon under resten av sitt liv kommer att ha ont i nacken, och vara rädd för att gå ut ensam. Rånaren var en ganska utmärglad stackare, en 25-årig drogmissbrukare som för länge sedan blivit av med både sin familj och sin bostad. Var det fel att råna kvinnan? De flesta skulle nog påstå att det var fel, men VARFÖR var det fel. Fundera över det, diskutera gärna!
Läxan till onsdag 9/9
Ni ska läsa och fundera över utilitarismen på sidan 63-70 i er lärobok! Börja också redan nu att fundera över vad ni vill skriva om i det arbete som skall lämnas in den 22/9!
/Läraren
/Läraren
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Aristoteles
Minns ni Aristoteles dygdetik? Han har skrivit om en mängd andra filosofiska problem!
